Ilska. Arg. Riktigt argt! Ledsen.

Ilsken- För att det känns som att äpplet i fruktskålen blänger på mig och säger "Du vågar inte...Feeegis..."

Arg- För att jag inte kan göra allt perfekt, precist och ultimat. Kan inte göra alla nöjda, tillfredställda och glada.

Riktigt arg!- För att jag inte får någon ordning på något. Mina planer. Mina tankar. Framtid och förflutet. Nuet eller                   intet. Och hur mycket jag än gråter faller inga tårar.

Ledsen- För jag känner saknad. Längtan. Och hopplöshet. Men inte en enda tår.

Jag har alltid tyckt om Ronja Rövardotter. Sen jag var liten. Igår fick den mig att gråta.
Relationen mellan Mattis och Ronja är så exakt. Så exakt som min och pappas.
Så äkta far och dotter. Jag önskar jag kunde vara där.

Den svider. Svider när man känner en känsla som inte får uttryck. Den sitter fast i kroppen. Exploderar. Men syns inte. Jag vill gråta floder, dränka alla världens näsdukar i salta droppar och visa hur fruktansvärt ledsen jag är. Men vad skulle det hjälpa? Klart att det skulle lätta på det horibla trycket och jag skulle bli sedd. Men en klapp på axeln och en vackert vikt näsduk skulle inte hjälpa. Inget hållbart plåster.

Jag vet inte vad jag ber om. Inte uppmärksamheten. Inte Den uppmärksamheten.

Det är kanske min egen. Uppmärksamheten på mig själv, från mig själv. Kanske.
Någon sa någongång att det är att vara egoistisk. Tanken är förbjuden sen dess.

Och hur oförbjudliggör man en tanke då? Man utsätter sig för den.

Men hur fan utsätter man sig för egenkärlek när Jag är den människan jag kallar Ingen?
Totalt hat. Alla världens fulaste ord.

Äckel.