Måndag. En start. Att starta är alltid jobbigast. Trögast.
Jag hatar måndagar.

Är så besviken på mig själv. Jag skulle göra allt så perfekt. Min egen fantastiska mammas dag. Skulle göra allt fläckfritt.
Men nej.
"Kladd"kakan blev torr.
Veden blev kvar ute.
Stallet blev o-gjort tills mamma slutade och vi åkte dit tillsammans.
Och fans skit till att jag inte ens kunde behålla salladen i magen.
Jag slutar dagen som en urkramad disktrasa på badrumsgolvet.

Jag hatar det. Att känna hur det rör sig. Från munnen ner mot magen. Växer. Ångesten. Om så bara vatten. Men jag hatar den där känslan. Klarar inte av den.
Och jag vet ju. Jag vet ju. Det är bara en känsla. Men den är så outhärdlig. Ändå är det just det jag måste göra.
Uthärda den.

Skit. Det är precis vad det är.
Och jag står mitt i den. Barfota.