Något är på gång, å jag vet inte vad.
Jag känner det i luften.
Jag ser det i mina drömmar.
Något...Någon.

Jag drömde inatt om min hund. Hon å jag var ute på en promenad, i klipporna.
Plötsligt kom vi till ett stup som ledde rakt ner i bukten nedanför.
När jag vände mig om var plötsligt dom trygga klipporna vi vandrat tidigare borta.
Kvar var bara en smal, smal klippväg. Jag höll på att falla, men hittade åter balansen. Då visade min hund mig var vi skulle gå. Jag sa till henne :"Maja vi kommer inte klara det här!". Hon såg bak på mig, och föll.
Jag skrek efter henne å skulle just hoppa, när jag såg henne framför mig igen!
"Maja, du är död, Du är DÖD!!" skrek jag i panik. Men hon var helt lugn, såg på mig, med sina djupt allvarliga mörka ögon.

Då vaknade jag, å blödde näsblod. Fruktansvärt mycket näsblod! Jag tänkte att det här måste jag skriva upp så att jag inte glömmer det.
Men jag hann inte, innan nästa dröm trädde in...

Jag gick i ett område med en massa stenhus, inga tegelhus, utan sten. Det var kallt, ensam, tyst. Så plötsligt hörde jag steg. Jag vände mig om å runt hörnet kom Farfar(han dog 2008). Jag blev alldeles varm av glädje, sprang fram å kramade honom, han log, men sa ingenting. Plötsligt befann han sig på en höjning, en trappa av något slag. Han sa"Vägen till lycka kommer inte alltid genom handling. Ibland måste vi acceptera en situation. Å ta ledigt den 22:dra, då kommer jag."
Jag vaknade tvärt efter det. Näsblodet hade torkat. Klockan hade inte ringt. Jag var inte trött. Allt kändes helt stilla, tyst. Å Jag mindes allt, precis allt så klart å tydligt. Från Maja till Faffa, från ord till ögonblick.

Något är på gång, å jag vet inte vad.
Jag känner det i luften.
Jag ser det i mina drömmar.
Något...Någon.

-S