Allt känns meningslöst, tomt.
Gnistan ligger någonstans, bortglömd, lämnad.
Ensamheten ekar mellan väggarna.
Ibland hörs en röst. Någonstans. Någon. Någon som inte är ensam.

Det bränner. Värker.
Men ensamheten är kall. Alltid. Och inget materiellt kan värma den.
Men jag gör ett enist försök. Ändå.
Te?
Nej...
Cigaretten?
Nej...
sista hoppet ut...

..vetekudden..?

... nej.

Men något börjar värma. Innanför ögonlocket. Kokar.
Men det var bara tårar.
Strömmar av varma, salta tårar.

Och det svider i ett öppet sår.