Hemma igen. Lite fattigare. Lite gladare. Mycket blötare och slutligen som pricken på i:et en kärlek rikare.

Jag var varit i finland nu i tre dagar och hälsat på släkten. Mamma-sidan av den. Kändes så märkligt att se mina kusiner som blivit vuxna, människor som säger att jag har växt offantligt sen sist, vilket är motsatsen till vad jag är van att höra.

Människor som hälsar och klämmer kinder, gaggar om att jag var så liten och minns nog inte att jag träffat dom och ect ect.

Så sant! Jag har inte en blekaste om vem människan är.

släkt-träff i nötskal.

Men så kommer vi till kärleken. Den "ljuva" (hör min ironi) materiella kärleken.

Från början.
När jag var liten fanns det en blandsaft i finland som vi kallade katt-saften.
Jag minns så väl den smaken. Hallon, jordgubb. Inget jag smakat förr eller senare smakar likadant.

Förrän nu.

Rainbow Vadelman ja mansikanmakuinen light mehu.

Sagt och gjort. Vi bunkrade hem lite grann...

Men finland var inte bara återträff och S-market fynd. Allt annat än det...

Jag kan inte hjälpa det. Ångesten. Den som gnager i kanten. Viskar i mitt öra, huvud. "Du är fet, det är därför dom glor." "Kände du fettcellerna klämmas i dina runda kinder nu?Jo du, nog är dom där".
Hon är alltid där. Gör mig ensam. Bara hon. Bara jag. Bara vi.
Jag och min skugga.
Men skuggor har ingen varm puls.

I skuggan fryser barnen.

-S