Jag hörde nyss en kvinna som satte min rädsla på nålen. Fann orden jag saknade. Anledningen jag inte visste.
Anledningen till min rädsla för hjälp.

Jag hatar att misslyckas, känna mig misslyckad. Och varje gång jag kommer till ett behandlingscenter blir allt så intensivt. Kontakten med alla andra patienter och miljön. Och alla är i olika skeden.

Då händer det. Jag blir misslyckad. På alla sätt. Antingen för sjuk, eller för duktig, eller för frisk, eller för tjock, eller för pigg, eller för social, eller för ensam. Misslyckad, helt enkelt. 

Och det är ju så larvigt!!

För vad fan spelar det för roll ? !

Alla är ju individer, inviduella, right?!
Alla är i olika skeden i livet, h e l a   t i d e n . . .
Och jag som vill vara så egen, så speciell och sticka ut ur mängden. Det har jag alltid velat! Alltid varit!

Den här rädslan är ett sting av mig själv som jag inte känner igen. Och det är det som gör det så svårt, svårt att sätta ord på den.
Peka ut.
Är den ens en del av mig?
Är den ens värd att kalla "en del av mig" ?

Eller är det bara en vidrig Ana-gnet som försöker odla ägg i mitt huvud, växa sig större, suga mitt blod? En äckligt trigger som jagar efter energi? En blodtörstig, utsvulten demon som vill gömma mig, sitt byte, för resten av världen och festa på min maktlöshet till min död?

. . . eller   är   det    bara   jag . . . ?

-S