Jag har satt upp lite små mål för mig själv att jobba med, bit för bit.

Det första blir ärlighet.

Jag har jätte svårt att vara ärlig. Inte bara med maten eller jobbiga lögner, utan allt!
Jag hatar att vara svag. Att visa det. Frågar någon mig "Behöver du hjälp?" svarar jag direkt "Nej, tack det går bra!" och ler lite grann, men bakom masken håller jag på att knäckas. Eller om någon frågar mig "Mår du bra?" svarar jag av automatik alltid "Allt är bra!" eller "Helt ok, det är lugnt". Och sen det lilla leendet...

Jag måste jobba med det! Ett steg till det tänkte jag kan vara att jag slutar vara rädd för vad folk ska tycka om mig när jag givit mitt svar. Jag tror alltid att alla ska bli arga och tycka att jag är en dålig, egocentrisk människa.

Jag vill finnas för alla!! Jag finns! Jag hjälper dig! Jag kan!

Tills jag går sönder...

Men nu ska jag vara ärlig. Håll i er.

Dom senaste dagarna har jag mått S K I T .
Ångest, kaos, stress, depprision, you name it!
Sånt som att jag kommit hem, trött efter en hel dags jobb, någon har sagt något som jag tagit som "stötande"= Jag rasar ner i min ångest/depp grop och ingenting blir gjort. Ingen mat, inget vatten, ingen kärlek bara rent självhat och destruktivitet.
Och det värsta är att jag inte an ta mig ur gropen! Den är för djup, för hal, för mörk. Och när jag väl får hjälp till det grips jag av nästa steg.
Ångesten.
Den så ljuva, djupa ångesten...

Jag vet inte vad jag sa ta mig till. Jag borde väl söka en ny behandling, men jag klarar inte det.

Handfallen.
Utmattad.
Idiotisk.

-S