Är helt slut. Bottenkörd. Mosad.

Höll på att svimma av utmattning när jag kommit till stallet. Rasade ihop.
Låg kvar någon minut. Kanske fler. 
Men sen upp. Fixa! Ordna! Utför arbete! Jobba!

Men allt gick i snigelfart.

Tur att lilla Persikan har tålamod med mig. Babblade oavbrutet med henne för att vara säker på att jag var vaken. Blir så osäker på verkligheten. Osäker på hur mycket grep jag egentligen har. Kvar.
Känslan är obehaglig. När man stundtals inser att hjärnan lägger av. Känslan av att bli galen. Förtids-dement.

Vad gör jag åt det? Tusen svar, men ingen vilja. Ingen motivation.

Trivs du? Självklart att jag inte gör, jag klagar ju! Men jag har aldrig gjort det. Trivats.

Har aldrig varit glad i livet. Aldrig varit nöjd. Aldrig tillfredsställd.

Det finns alltid något bättre. Någon bättre.

Jag är aldrig bra nog.