Värdelös. Lösvärde. Vilket som helst.

Allt det negativa symboliserar plötsligt min ork, dom senaste dagarna. Och åren...

Jag är här nu, återigen, på min säng. Vilar hjärtat och benen som måste bära upp det. Jag hade morgonpasset, och just som jag var klar med sista utsläppet högg det till. Hjärtat.
Allt snurrade. Allt stog still. Allt rusade. Allt rasade.

Efter en stund som kändes som en livstid fann jag mark under fötterna igen. En fruktansvärd smärta rann över bröstet och knäna som slagit i marken. Och det enda jag kunde tänka på var att jag måste upp och sopa stallgången så ingen blir arg eller irriterad för att den är o-sopad.

Men det var nog ändå inte händelsen i sig som skrämde mig mest. Inte alls faktiskt. Tvärtom.
Det som skrämde mig, skrämmer mig, mest är just att jag inte blev skrämd.
Jag räds inte döden. Inte nu iallafall. Nästan som om jag inte trodde på den. Jag har bokstavligen slickat på dödens dörrhandtag, men aldrig öppnat den, dörren. Som om den inte fanns, på riktigt.

Löjligt. Såklart att döden finns. Alla dör. Någon gång. Även jag.

Jag borde vara rädd. Dödsrädd.
Men nej.
Jag är livrädd.