Väntrummet och mataffärskassan...

Dom två platser i denna värld var människan är helt naket påklädd.
Blottad för alla. Din kundvagn. Din smitta. Sjukdom. Middag.
Alla ser vem du är.
..."vem"...

Vi talar ett så öppet språk utan ord när vi väljer sockerfritt framför standard.
Mager framför fetthalt xx% 
Egentligen mest baserat på fördomar och naiva slutsatser. Ibland en uns sanning, men ytterst sällan.

Men så har vi oss.
Oss, ett eget folkslag. Oss, drabbade. Som så uppenbart skäms där, i väntrummet, i kassakön.
Och vi ser varandra. Väldigt tydligt.
Skäms om möjligt ännu mer, för att vi vet att båda förstår.

"Åh, gamla mamma orkade inte gå ner för att handla idag, heh, hon bad mig att, jo du förstår, heh.."

Egentligen, bryr sig ingen. Men det syns. Skiner igenom.
Hon framför mig lös som en sol, och brast som ett regnmoln när hon så tydligt jämförde vad vi lagt på varsin sida "nästa-kund" skylten.

Läkerol vs Mazariner.

Hon tittar hetsigt på mig. Granskar. Sen börjar hon. Och jag förstår.
Nu bar det sig så att vi skulle till samma plats.
Hennes blick borrade i mig. Jag skämdes. Hon skämdes.
Hon började smula sönder sina nyköpta mazariner och kastade dom åt kråkorna.

Om dom vetat...

..hade dom ätit?