Hon är störd. Instabil. Bara säg det här och lyssna inte.

Det svider som satan. Gör skoningslöst ont.
Jag är evigt ärrad. Psykiskt våldtagen. Jagas konstant av minnen.
Där jag var ett objekt. När jag accepterade livet som objekt. Som någon annans jobb.
Ett nummer. En siffra.
Hur jag alltid var ett misslyckande. Är ännu, i dåliga dagar.
Jag börjar inse vad jag försökt fly i hela mitt liv. Vad jag ville få alla andra att förstå.
Självdestruktivitetens själ.
Jag ville vara svag. Liten och skadad. Visa mig sårad.
Få alla att förstå att man inte fick skada mig mer.

Men jag börjar se.
Se hur det på riktigt fungerar. Hur kugghjulen länkas samman.
En falsk trygghet. Ett redan förutbestämt öde. Ett skrivet slut. Dom har manus på alla ord.
Jag trodde den var sann. Lögnen.
Och nu jagar dom mig. Orden och osanningarna. Falskheterna.

Jag vill vidare. Men kan inte glömma. Borde släppa. Men rädd att falla handlöst. Livrädd att tappa mig själv i falskheten. Bäddas i dom förutbestämda orden. Dom tomma och meninglösa.
Jag är låst i mina minnen. Jagad av mitt förflutna.
Hur släpper jag? Hur ska jag våga tro på mig själv när jag så länge blivit beordrad att se mig själv som lögnen?
Sanningen är. Jag är sanning. Ärlig.

Men vad spelar det för roll när ingen lyssnar på orden? 

Kommentarer
Postat av: Malin;

det heter acceptans. och det kommer. minnena är svåra att leva med, men när det finns andra saker som fyller ens liv så är det inte det enda som cirkulerar i knoppen. det är tungt som satan, men det går (även om det nog aldrig kommer göra ont)



svar; nämen åh, tusen tack för din kommentar hörredu! jag suger åt mig och blir alldeles glad i magen. och nyfiken på skavssnigel; vem är du? vad är din 'livshistoria' (utöver all ångest och strunt som du är värd att få leva utan)? puss påre söta du!

2012-02-26 @ 13:40:26
URL: http://hallonte.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0