Att vakna och känna att en helst gömmer sig i alla världens största sunk-gråa mjukisplagg och när inte ens katten får titta på en är en känsla som ligger bland dom lägsta i rang. Och imorse var en dagsstart av den rangen.
Jag hade bestämt något om att rida Persikan och tyckte att det minsta bra jag kunde göra var ju att hålla vid den bestämelsen.
Sagt och gjort.
Jag drog på mig ridbyxorna som jag inte använt sen december för att inse att ja, dom är fortfarande fasansfullt stora.
Jag kommer på mig själv med att bli lättad och lite glad."Åh-vad-skönt-det-betyder-ju-att..." 
Sen, kort därpå, blir jag förbannad på mig själv för min reaktion.
Varför ska mitt humör regleras beroende på storleken av dagens byxor?
...
Jag blev lite mer bitter, trampade ner i stallskorna och stövlade vidare med min tuffa ifrågasättning och sket i sickness-världens automatproducerade tankar för en busfylld knas-ritt i sällskap av Linnéa och Minja. Och icke att förglömma den oförglömlige Persikan.

Dagen gjord och humöret på topp. All creds och tacksägelserna till alla involverade och deltagande.