Väggar. Dom ser ner på mig. Har sett länge.
Alltid iaktagen. Inget sker i smyg. Ändå går jag på tå.

Dom är blommiga. En och annan rand.
Fulla med små hål var en gång ett häftstift trängt igenom. Den i sin tur trädd genom bilden av en veckotidnings hingst. Då talar vi häst.
Och texten. Bokstäverna i taket. Dom som var meningen att forma en barndomshjälte på en svart häst. Ett fnitter vaknar när jag minns den moderliga reaktionen.
Dom är fulla av spår. Av år. Sår.

Och fläckar. Fläckarna. Avskalad tapet. Nagelspåren. Gropar efter slagen. Efter flytande näring. Krigens spår.

Jag försöker alltid gömma dom. Väggarna.
Tavlor bilder foton LP:skivor kläder .
Men där bakom står dom. Kvar. Alltid. Ser igenom. Påminner.
Hon sa en gång att det var som ett museeum. Rummet. Som en dokumentation på ett liv.

Liv.

Det är märkligt att det är just det motsatta jag känner varje gång jag passerar tröskeln in. Jag dör lite mer varje gång. Minnena skär som knivar.

Så somnar jag igen. Lämnar rummet. För en timme. Från mardröm till mardröm.

Väck mig.