Igår galopperade Peach med mig för första gången på ca 2 år!!:D
Å vilken underbar känsla det var....


Just with you I can live forever...<3

Jag önskar att jag kunde vara ärlig.
Jag önskar att jag kunde säga som det är.
Jag önskar att jag kunde få som jag vill.
Bli nöjd.
Jag blir aldrig nöjd.

Jag önskar att jag kunde tala om för alla att jag inte orkar mer.
Jag önskar att jag kunde visa mig svag.
Jag önskar att jag kunde låta någon annan ta kontrollen.
Jag önskar att jag kunde bestämma.
Själv.
Jag har beslutsångest.

Jag vill väl kanske inte.
Jag kanske aldrig ville.
Jag kanske aldrig kommer vilja. Ändra. Nej.

Jag har ett val. Jag väljer. Jag vet vad som händer.
Ta konsekvenserna.
Jag styr.
Jag har ingen ratt.


-S

...å jag fyller ju snart 18 så...

-brunt pullarträns(INGEN strass,usch å fy...)
Claridge house-poseidon
Har sedan tidigare redan två CH träns som jag är väldigt nöjd med, dessutom inte så fruktansvärt dyrt märke.


-Grön tunt fodrad. (alt ingen fodring alls) ridjacka med dragsko i midjan, tänk typ arméjacka.

-Halstäcke åt Peach

Jag håller också på att (så gott det går) samla ihop till ett nytt objektiv. Jag är jätte dålig på sorter i den världen... Jag skulle vilja ha ett objektiv som gör sig lämpligt i att fotografera på långt avstånd, typ fåglar mm...

Vattnet rinner ur mina händer. Bara rinner. Jag kan inte, kan inte stoppa det!

Jag grips av panik. Jag kan inte, vet inte hur jag ska stoppa det. Jag kan inte, vet inte, hur jag håller det kvar.

Stupid

Vatten är tid. Tiden rinner. Jag förlorar.

Jag stannar, men vattnet, det rinner. Panik.

Jag kan inte, vet inte hur jag....

How I said them so they would hurt

Stäng kranen. Vrid den hårt. Håll kvar vattnet, därinne, så det aldrig, aldrig kan försvinna.

Så tiden stannar.

Wanted a reaction

Men klockan...?

Minutvisaren. Tiden går. Jag står stilla.

All I need, is a time machine
Rewind!

Taking it back...

Något är på gång, å jag vet inte vad.
Jag känner det i luften.
Jag ser det i mina drömmar.
Något...Någon.

Jag drömde inatt om min hund. Hon å jag var ute på en promenad, i klipporna.
Plötsligt kom vi till ett stup som ledde rakt ner i bukten nedanför.
När jag vände mig om var plötsligt dom trygga klipporna vi vandrat tidigare borta.
Kvar var bara en smal, smal klippväg. Jag höll på att falla, men hittade åter balansen. Då visade min hund mig var vi skulle gå. Jag sa till henne :"Maja vi kommer inte klara det här!". Hon såg bak på mig, och föll.
Jag skrek efter henne å skulle just hoppa, när jag såg henne framför mig igen!
"Maja, du är död, Du är DÖD!!" skrek jag i panik. Men hon var helt lugn, såg på mig, med sina djupt allvarliga mörka ögon.

Då vaknade jag, å blödde näsblod. Fruktansvärt mycket näsblod! Jag tänkte att det här måste jag skriva upp så att jag inte glömmer det.
Men jag hann inte, innan nästa dröm trädde in...

Jag gick i ett område med en massa stenhus, inga tegelhus, utan sten. Det var kallt, ensam, tyst. Så plötsligt hörde jag steg. Jag vände mig om å runt hörnet kom Farfar(han dog 2008). Jag blev alldeles varm av glädje, sprang fram å kramade honom, han log, men sa ingenting. Plötsligt befann han sig på en höjning, en trappa av något slag. Han sa"Vägen till lycka kommer inte alltid genom handling. Ibland måste vi acceptera en situation. Å ta ledigt den 22:dra, då kommer jag."
Jag vaknade tvärt efter det. Näsblodet hade torkat. Klockan hade inte ringt. Jag var inte trött. Allt kändes helt stilla, tyst. Å Jag mindes allt, precis allt så klart å tydligt. Från Maja till Faffa, från ord till ögonblick.

Något är på gång, å jag vet inte vad.
Jag känner det i luften.
Jag ser det i mina drömmar.
Något...Någon.

-S

I'm a schoolgirls dream

Igår hade jag en såndär minnesvärd dag....

Jag mötte upp Stina centralstationen på morgonen, för att sen tillsammans möta Lisa en stund senare, wow vilket kärt återseende! Sen gav vi oss i väg, jagade bönor&blad å plånboks-vänliga ställen. Super mysigt.
Jag fick med mig hem 2 teer:

Choklad Chili

och
Goji/Havtorn


och sen blev det påfyllning med LUSH's hårvårdsprylar:

och
Lush Veganbalsam                    Lush "Squeaky Green" Schampokaka

och sist en tröja från carlings(!) Marin/rödrandig


den var Sagig...

Därefter tickade klockan iväg å vi åke hem. Å Kvällen bestod utav skratt, allvarliga samtal å utskrattning utav gammal James Bond film å icke att förglömma, jag försökte dricka te med fötterna...


Jag vill tacka er, Lisa å Stina, för en underbar dag!! På återsyn!!

-Fina-Stina

-S

Jag är inne i en lite blek period vilket gör att bilder/tavlor mm blir lite bleka å minimaliserade.

MAINSTREAMA!

Fuck...

...15 dagar kvar tills Hårda Damen vill ha in ekvationspappret å genomgång på nästa avsnitt

...å jag i min tur har bara flamsat i en vecka!! Skärpning!

Men jag tycker verkligen att det är ohyggligt tråkigt av lärare att ge uppgifter över lovet. Sådär drygt, sådär "hej-jag-tycker-inte-ni-ska-ta-det-lugnt-på-lovet" drygt.
Men man har ju ändå sitt val, till sist. Plugga= hänga med, förstå, ev. få ett bra betyg vs Inte plugga= I mitt fall, Totalkörd.

Valet säger sig själft... "DuktigFlicka-syndromet" tar överhanden.

...4x=540...

Men när man har huvudet fullproppat av viktigare uträkningar, av egna bekymmer, orkar jag ärligt talat inte bry mig ,den första veckan, om någon idiotiskt tråkigt, lätt läst stencil som uppenbarligen ska vara så otroligt viktig gentemot mitt inre lugn.
NÄVEN I BORDET!
Jag hade min RÄTT som efterbliven elev att få fokusera på vad JAG anser viktigt.

Jag anser att, den första veckan, ska man få släppa skolans kärnämnen, tankar på betygen som väntar ect ect...
Å ja, den första veckan ska man...!
Den.. första...veckan...?
Den första veckan som redan...varit? Jaha...oj... Ja men då...Eh..

Ursäkta, jag ska bara....

X=135

-S

Låt oss börja såhär.
Saga, Ta dig samman!

Imorgon börjar mitt första jullov på flera år. Jag borde vara glad, sprudlande, förväntansfull!
Jag borde vara full utav julkänsla, familjär kärlek å doften utav nygräddade lussebullar å pepparkakor borde trängas om plats i mina lungor å sinnen.
Men nej.
Det ända som trängs i mig är ångest å hysteriska hjärnceller.

Tvångsmässiga leenden, påtvingad känsla av gemenskap, vidrig mat på borden, julklapps-hysteri...
Det finns med andra ord ganska många orsaker till att tycka att julen i sig är outhärdligt besvärlig.
Jullovet i sig beror på att jag känner att jag inte har någonstans att gå, bara tomt.
Jag ser självklart fram emot långa härliga dagar med min älskade. Jo, det gör jag. Men jag...
Hm...Det saknas ändå något. Vardag. Jag känner mig så paradoxal. Jag vill vara ensam, men ändå ha närhet. Drivkraft/motstånd? Jo du, den har jag lärt mig.

Kanske en planering skulle sitta, för lovet. Mycket möten, stall, mellandagsrea... Jag borde överleva.
På tal om överlevnad borde jag skona mina kära sittben å gå å lägga mig.

Sov gott alla tomtar, knytt, rumpnissar å dammtrusslor  så ses vi imorgon dag.


-Sagoli

Han står där å ser på mig. Mumintrollet. Varför är din värld så bekymmerslös?
Jag säger: "Du är ju, alldeles,blå..." å frågar honom om han inte ska ha lite te, iallafall.
Han ser bara likgiltigt på mig. Ingenting förändras, i hans lilla ansikte av plast.
Jag kommer på, mig själv, med att jag älskar honom. Jag älskar ett troll av plast.
Patetiskt... Jag som inte ens kan älska mina egna gener ömsesidigt, sitter nu här, å förklarar min kärlek till ett troll.
Av plast. Å jag kommer på ,mig själv, igen, om var jag är. (H)är ensam.

Hon fyllde ännu ett år idag. Hon måste, vara trött, på samma sång år ut å in. Så många år. Ut å in. Jag ville glädjas henne, men... Men jag kände mig nog mest bitter. "Ifrågasätt mig inte, jag vill inte ha dig efter mig!" men jag menade ju bara, "God morgon".
Jag tog dom 14 stegen upp, igen, till min vrå, för att få bli, lite, åtminstone, ensam.

Nu faller de Stora Vita igen. Fort. Hejdlöst åt olika håll. Jag tänker, att jag också skulle vilja, bara prova, vara en av de Stora Vita. De måste ju ha det sådär, fruktansvärt roligt. Lalla omkring i luften, tillsammans å aldrig vara ensamma.
Ensam. Ensamhet. Ensamheter.

Ensamheter Saga

Jag minns hur lycklig jag blev.
När du kom.
Det lös upp min hemska tid, den tomma och ångestfyllda.
Din famn, kall av snön, men ändå så varm.
Du var ett tecken på att drömmen jag upplevt var sann.
Och att den fanns kvar, väntandes!
...men du försvann. Rosorna vissnade.

Jag saknar dig, min vän. Jag vill att du ska veta.
Jag vill att du ska förstå hur stor del du har av att jag lever i denna stund.
Jag vill att du ska veta...
Du betyder väldigt mycket för mig.

Och jag saknar dig...

My friends, my faithful friends, my clever friends...



Jag har underbara vänner.
Sådana som verkligen bryr sig,
som inte ger upp,
även om jag befaller dom att göra det,
står dom kvar.

Men det gör så ont, att ha vänner, det gör så ont när folk vill mig väl.
En sådan plåga, enorm smärta fylld av ångest.
Jag älskar dom, men blir livrädd för att hata dom.
För att dom inte ger upp för mig.
Det sliter i min inre demon.
Hon skriker igen...



You know I've been locked out of sight...
All there years...

Jag vet vad som måste göras,

Ändå sitter jag kvar här...

Det är upp till mig att ändra mitt liv, göra saker bättre. Men att ha orka att gå igenom det är skavet.

Jag orkar inte helt enkelt.

Jag ser bilder från igår, visionerar om framtiden å glömmer nuet. Ignorerar det.

Jag vet att året tyngsta tid är runt hörnet, det kryper in med kyla å mörker. Som om vi inte hade nog.

 

När jag såg snön falla med sjukhuset som bakgrund minns jag, när jag befann mig på andra sidan väggarna gråtandes över livets hemskhet å längtan efter frihet.
Men friheten kommer inte förän man ger sig tusan på att få den. Gjorde jag någonsin det?

Jag får för mig att jag kan vara kvar men vet inte hur...

Jag gömmer det, djupt. Ingen skulle ana, ingen skulle se.

Men jag vet att jag döljer en sanning

Att väntan inte leder nånstans 
Det är jag som måste ta steget ur vår sista dans...

 

Saga har fattat design-grejen!! HURRA!

För övrigt är vädret grått. Höst.

Igår träffade jag en flicka som inte ville vara söt. Hon ville vara tuff. Hård. Letade efter något nytt. Jag såg på henne oförstående å sa att tröjan hon hade på sig skulle åtminstone jag köpa om hon inte gjorde det. Hon log lyckligt. Vi lämnade platsen. Med tröjan. Hennes. En vinst för oss båda.

Jag valde sätet nästan längst bak på bussen. Ensam med mina tankar å bilder. Du satt där, ett par snäpp framför. Jag minns mina tankar för dig. Flera år gamla. Minns känslorna. Bredvid dig satt en fnittrig Gott å blandat-godis. Det gick inte att undvika höra dina läppar lämna dennes yta. Så lycklig. Å Den med. Par i Unga Hjärter.

Mind is a razorblade