DÖDSANNONS: Skavsnigel, född 2008 - död 2013.
Nu går alltså skavsnigels i graven.
Men sörj kortvarigt och klicka på denna länk istället:
Där kommer ni kunna fortsätta läsa mina ord och se lite låtsas-konst.
Följ med mig dit.
pusskärlekkramochalltdetdär.
NN.
Du var så lycklig när du fick ditt namn. Leende stolthet. Det är ju viktigt, ytterst viktigt, att alla vet, att alla ser namnet. Denna kombination av tecken som tillsammans skapar ett ord som i sin tur har en bestämd innebörd.
Ett namn.
En identitet. Ett beteendemönster ingen ifrågasätter. För det är så det står skrivet att namnets innehavare fungerar. Det är en forskning. Ingen behöver tvivla.
Döpt.
Identifierad.
Förevigt försonad och förstådd.
Tänk om du fick fel namn? För vad är ett namn, till slut. En spik i en jävla mur.
"Det är ett hål du inte kan ångra, min vän."
Fruktan inom mina murar.
Jag har ett namn. En kombination av tecken som tillsammans skapar ett ord som i sin tur har en bestämd innebörd.
Ett namn.
En skam.
Jag fick en identitet. Ett beteendemönster ingen ifrågasätter. För det är så det står skrivet att namnets innehavare fungerar. Det är en forskning. Ingen behöver tvivla.
Döpt.
Identifierad.
Infekterad.
Såren pulserade ut mitt blod och feber flödade kvidande blödande fullkomligen förödande jag svor jag svor ditt namn en lögn dom sa fel! Det var dom hela tiden! En lögn! Jag ber förlåt mina val och ta min skuld och mitt namn. Låt mig födas om.
"Det är ett hål du inte kan ångra, min vän."
Du kan inte bara börja om. Dom skrev det redan. Du kan inte bara slippa. Det står skrivet i namnet. Det är en forskning. Vi tvivlar inte.
Du var inte såhär förut. Du sa aldrig såhär förut. Du gjorde inte mig såhär illa förut.
"Jag vet att du har din fucking jävla diagnos och att du från och med igår inte längre kan sätta dig in i hur jag känner när du säger sådär men du gör mig så jävla illa och allt för ett jävla namn!"
Vi föds inte med namn.
Nobody will miss it.
A is for accident.
Thirty licks with a belt - playing tricks on myself and I wonder,
does everyone else live this way?
A succession of tests, a triumphant success, each time I'm still intact at the end of the day.
Thirty drops in a glass - keep my temper and pass.
With my breath held. You bastards, you lucked out again!
It's not really so bad. There’s still mom, there’s still damage to do before they wrest the axe from my hands.
It's no mystery: you should obviously go,
before I break everything.
You’re always telling me: that you're dying to know.
But you’re not really listening.
How do I manage to station myself in harms way, and only get hit with a ticket for loitering that I have no way to pay? And no strength to argue.
My personal demons can scheme with professional care.
Oh, god, they're after me!
If I could shut them out just for a second, I swear:
I could stop this catastrophe.
Thirty day guarantee but they can't have meant me. After all, I was born to a child-proof world.
No sharp corners or glass, small objects or plastic bags.
Please, these are death to a delicate girl!
It's no mystery, you should obviously know:
That I’ll destroy everything.
So don't go telling me: that you're dying to know.
'Cause you’ll get what you're asking for.
And I still manage to station myself in harm's way and only get hit with a ticket for loitering, stating I came the wrong day.
Now all the demons are screaming, their wages aren't fair.
I've left a secret kept.
If I could shut them up just for a second, I swear:
It’ll look like an accident!
I could be decent yet!
The magnificent end:
I could be president!
And if you want to kill yourself remember that I love you so call me up before your dead, we can make some plans instead.
Situation:Snubblar. Slår huvudet i kanten.
Reaktion: Jävla kant till att stå och glo där du inte ska vara.
Reflektion: Tidigare hade jag sagt "Jävla klant-Saga till att slå huvudet i allt möjligt och omöjligt du måste vara helt jävla värdelös!"
Jag vet att förändringar sker i mig. Hela tiden. Alla uppskattar inte mina förändringar. Det får mig att tvivla på om jag gör rätt. Påminner mig om att jag borde vara svag. Och det är ett jävla krigande med att försvara sin rätt att existera och ett tusenfallt tyngre att försvara sin rätt att vara stark. Och alla påminnelser och lockelser om dom gamla löftena om evig mager lycka som jag lurats in i utan garanti allt för många gånger blir fler. En nyligen nykter alkoholist i centrum av systemet med massa smakprover. En elefant med porslinsfetish.
Alla små trådar delar sig.
Allt för att någon har svårt att hantera starka kvinnor och jag är van att vara svag fast ändrade mig (svag) och nu tycker någon att jag är asjobbig och jag skäms igen fast ändrade mig (skäms) sen snubblade jag och slog huvudet i kanten och svor (Jävla kant till att stå och glo där du inte ska vara.) och reflekterade ("Jävla klant-Saga till att slå huvudet i allt möjligt och omöjligt du måste vara helt jävla värdelös!") och insåg att något har hänt (Tidigare hade jag sagt).
Det var en spontan reaktion.
Ett resultat ändå. Trots allt.
Dom blir aldrig droppar. Det är alltid kristaller och pärlor. Tills dom når marken och blir pölar. Men aldrig droppar.
Nätet är sen länge förbrukat och det ter sig lättare och lättare att falla igenom.
Men pärlor får det att se vackert ut.
Ingen märker hålen. Ingen märker tomheten.
Det ser ju så vackert ut, trots allt.
Ingen märker.
Och vi fortsätter falla.
Men det skulle se så bra ut på pappret.
Jag fick ett brev. Om att komma på ett sista möte innan skolstarten. Den där otroliga skolan jag vill börja på. Som jag sökt till. I fel stad. Och jag gråter lite. Kanske lite väl mycket. Det var min plan mitt höst-måste min räddning min pepp min framtid och min dröm.
I år existerar den inte.
Jag kommer inte börja plugga i höst.
Men vad i hela helvetet på jorden ska jag göra då? Jag måste hitta en lägenhet och ett jobb med lagom schysst lön för att ha råd med en. Och sen hinna ha ett lite meningsfullt liv på det också. Och jag har en sån jävla ångest.
Och vad ska jag ta ut ångesten på? Ut måste den för den spränger mitt kranium i en tusenfallt mäktigare explosion än en inlåst nysning.
Så mycket gråt. Så mycket jagärsåjävlavärdelöstjafs.
Men hur kan någon som kämpar för sina egna och sina systrars rättigheter och alla djuren i naturen och inte i naturen vara värdelös? Jag blir lite förvirrad. Får inte ordning på det. Varför kan inte inte bara lyckas med någonting?
Åh men hjärtat, du har lyckats med ett av det största i livet. Du är vid liv.
Men vad ska jag med livet till om jag inte kan leva upp till det och göra något jävla meningsfullt?!
Fortsätta leva det.
Det kommer aldrig va över för mig men kära du, ingen lever för alltid.
Du tog något som är mitt.
Jag är här för att ta det tillbaka.
Om du nu ska envisas med att hoppa uppåner kan du väl åtminstone ha hjälm på dig?
Men jag såg dig.
make animated gifs like this at MakeAGif
Det är väl bara så som det alltid är i mitten av juni. Bara sådär.
Psykos? Koffeinbrist.
Kaffeslampa.
Strandkanten var någon drunknade.
Jag har tänkt mycket fram och tillbaka.
Verkligen på riktigt fram och tillbaka.
Vem jag var förr. Vad jag var förr.
Förr, innan jag blev jag.
Jag hittade massor av bilder från tiden som levande död och död levande. Jag ser hur den på bilden klädde kotorna i de tråkigaste kläderna för att se så sjuk ut som möjlig. Hur den täckte kotorna i skam för den överflödiga mentala fettmassa som svulstade ut över 10 meters omkrets om den. Hur den hatade kvinnan i sig. Kvävde hennes utveckling. Jag minns hur barnet på bilderna betedde sig. Lögnerna. Smusslandet. Gömmandet. Hur barnet tog varje tillfälle och otillfälle att smita och fortsätta sin väg mot döden och bara lite till och jag måste ner på botten först och allt det där.
Det märkliga i det hela var att jag först greps av en massiv längtan efter det där barnet. Efter dess beteende. Efter dess kropp. Efter att vara det tunna lilla barnet. Hur blev allt såhär?
Såhär? Såhär stort såhär svårt såhär ansvarat såhär seriöst såhär såhär. Hur överlevde barnet? Eller gjorde den det? Är det jag? Det där lilla tunna barnet?
Nej. Barnet dog. Det gick för långt. Det lämnades kvar i en vitbäddad stålsäng med gula noppiga filtar och tusen slangar i ett monotont ljud av en maskin som förklarar att det är slut. Barnet dog när den förlöste kvinnan. Barnet dog när den förlöste mig.
Så jag blundar. Och ser igen. Barnet på bilden hade ingen framtid. Det var bara ett barn.
Jag reser mig och går till spegel och ser en kvinna. Den kvinnan som dödade barnet som förlöste henne. Den kvinnan som överlevde.
Hon är fantastisk.
Men det betyder inte att jag är svag.
Hemläxa: Flytta 500 kg med ett finger och snyt dig med en ring hängandes i näsväggen.
Dagar när jag intar roll trassligkrassligslemklump i bäddsoffhörnet med rekvisita extra soft toapppersrulle(alltså det här med att aldrig ha näsdukar), spottkopp(vägrasvälja), godispapper, fjärrkontroller, oöppnad post och pollendränkta katter som vägrar ligga vidsidan om mig utan ska promt spinna på bröstkorgen.
*Nysorkester.*
Gammal katt sur. "Sluta studsa så fördjävligt ligg lite stilla för i helvete och koncentrera dig på att kela med mig!!"
Ah alltså förlåt jag är lite dålig på att hantera växtspermierna du är dränkt i men jag ska försöka bättra mig men skulle du kunna va lite bussig och ta bort din svans från min näsa?
Och denna tillit till snabba mirakelpiller och dom desperata googlingar på huskur mot feber och förkylning. Typ överkonsumtionen av alvedon, hostmedicin och xx antal brustabletter och diverse kinesiska naturläkemedel med oihågkomliga namn om den ens gick att läsa utan ordbok.
Och frukthästen är också sjuk. Jag vilar idag sen ignorerar jag shitet och kör på med grava intoxer utav alvedon. Jag har inte riktigt tid för det här.
