Osaltad lipsill

Ilska. Arg. Riktigt argt! Ledsen.

Ilsken-
För att det känns som att äpplet i fruktskålen blänger på mig och säger "Du vågar inte...Feeegis..."

Arg- För att jag inte kan göra allt perfekt, precist och ultimat. Kan inte göra alla nöjda, tillfredställda och glada.

Riktigt arg!- För att jag inte får någon ordning på något. Mina planer. Mina tankar. Framtid och förflutet. Nuet eller                   intet. Och hur mycket jag än gråter faller inga tårar.

Ledsen- För jag känner saknad. Längtan. Och hopplöshet. Men inte en enda tår.

Jag har alltid tyckt om Ronja Rövardotter. Sen jag var liten. Igår fick den mig att gråta.
Relationen mellan Mattis och Ronja är så exakt. Så exakt som min och pappas.
Så äkta far och dotter. Jag önskar jag kunde vara där.

Den svider. Svider när man känner en känsla som inte får uttryck. Den sitter fast i kroppen. Exploderar. Men syns inte. Jag vill gråta floder, dränka alla världens näsdukar i salta droppar och visa hur fruktansvärt ledsen jag är. Men vad skulle det hjälpa? Klart att det skulle lätta på det horibla trycket och jag skulle bli sedd. Men en klapp på axeln och en vackert vikt näsduk skulle inte hjälpa. Inget hållbart plåster.

Jag vet inte vad jag ber om. Inte uppmärksamheten. Inte Den uppmärksamheten.

Det är kanske min egen. Uppmärksamheten på mig själv, från mig själv. Kanske.
Någon sa någongång att det är att vara egoistisk. Tanken är förbjuden sen dess.

Och hur oförbjudliggör man en tanke då? Man utsätter sig för den.

Men hur fan utsätter man sig för egenkärlek när Jag är den människan jag kallar Ingen?
Totalt hat. Alla världens fulaste ord.

Äckel.

Dom sa till mig att om jag inte slutade svära skulle jag hamna i helvetet. If they only knew...

Fan. Fans-jävla-fucking-skit-helvetes-äckel-fan.

Jag svär för mycket. Svär över onödigheter. Konstant.

Över muntorrhet och andra själv-vållade skador.
Över teet som blev kallt alldeles för fort.
Över dom långa nätterna som bara blir längre.
Över den inre kölden och eviga tröttheten.
Över böckerna jag inte längre kan läsa.
Över tankar jag inte längre kan fång.
Över ord jag inte längre kan styra.

Fan.

Livet är inte roligt om du går in med inställningen att det är skit. Men du är ganska dömd att misslyckas om du slarvat bort manualen och glömt portkoden som bara du kan. Jag har mina verktyg som jag skulle kunna använda till ett inbrott, men jag är rädd för att skada dörren.

Jag är för feg.

För feg för att göra en förändring.

"Ska man alltid behöva dänga din skalle i tegelväggen innan du skärper dig?!"
Nej, mamma. Inte ens då fattar jag.
Eller jo, jag fattar. Det är inte så att jag är trög, mest bara fegar ur.

Skiter i att jag konstant hamnar just där. I skiten.

Och hur mycket jag än duschar, tvättar och tvålar, byter och klär om, så finns den alltid kvar.
Skiten.

Den är innanför skinnet. Innanför köttet. Inuti.
Jag.


Måste visa att jag lever, så därav mitt tjat.

Det här är en sån dag när det är lokala skurar innan man ens passerat tröskeln.
Med andra ord mår jag vidrigt uselt idag...
Mår illa, har ångest, yrslig, frusen, krampig.

You see. A total mess.

Men jag måste samla lite res-på-dig-och-gör-något-åt-saken-styrka. Måste till apoteket och ut å rida på Peach.
Men faktumet att utomhus termometern visar på +4 grader gör inte saken mycket lättare.

Jag gör ett ynkligt försök att få i mig något varmt med en kopp irlänska drömmar med en stänk av kanel, dvs min egen te blanding.

Ångesten.
Den kliar som ett vidrigt myggbett och blöder ständigt. Så mycket jag borde göra, fixa, ta hand om.
Men ingenting blir gjort. Jag orkar inte, vågar inte. Jag tar myr-steg framåt och antilop-hopp bakåt.

Varje dag av mitt liv, varje andetag tar tid. Jag står aldrig still.

Miss Lycka=misslycka..?

Jag hörde nyss en kvinna som satte min rädsla på nålen. Fann orden jag saknade. Anledningen jag inte visste.
Anledningen till min rädsla för hjälp.

Jag hatar att misslyckas, känna mig misslyckad. Och varje gång jag kommer till ett behandlingscenter blir allt så intensivt. Kontakten med alla andra patienter och miljön. Och alla är i olika skeden.

Då händer det. Jag blir misslyckad. På alla sätt. Antingen för sjuk, eller för duktig, eller för frisk, eller för tjock, eller för pigg, eller för social, eller för ensam. Misslyckad, helt enkelt. 

Och det är ju larvigt!!

För vad fan spelar det för roll ?
!

Alla är ju individer, inviduella, right?!
Alla är i olika skeden i livet, h e l a   t i d e n . . .
Och jag som vill vara så egen, så speciell och sticka ut ur mängden. Det har jag alltid velat! Alltid varit!

Den här rädslan är ett sting av mig själv som jag inte känner igen. Och det är det som gör det så svårt, svårt att sätta ord på den.
Peka ut.
Är den ens en del av mig?
Är den ens värd att kalla "en del av mig" ?

Eller är det bara en vidrig Ana-gnet som försöker odla ägg i mitt huvud, växa sig större, suga mitt blod? En äckligt trigger som jagar efter energi? En blodtörstig, utsvulten demon som vill gömma mig, sitt byte, för resten av världen och festa på min maktlöshet till min död?

. . . eller   är   det    bara   jag . . . ?

-S


Trådlöst kroppsvärk

Jag är så trött på allt. ALLT.
På min kropp. På mina tankar. På mitt beteende. På yrsel. På kraftlöshet. På ångest. På vädret. På-på-på-på-på.
stäng av.
ALLT.

Den här dagen har, som ni nog förstår, gått åt helvete.
Jag hatar mig själv...
För att jag är så delad till något som är så självklart.
Jag SKA bli frisk. Ska ska ska.
Men hur? När?
Jag är livrädd för framtiden...Vad kommer hända, med min familj? Med Peach? Med skolan?....Med mig..?

Jag är så trött. Trött på livet.
Men hur sjutton vänder jag det här?
Hur fan blir man lycklig?

-S

Pest eller kolera.

Har varit på PRIMA idag. Vi pratade lite om vilka vårdalternativ det finns. Men det hjälper inte så mycket.
Jag är inte motiverad...
Och det är omöjligt att jobba med problemet om jag inte är motiverad.

Klart att jag vill bli av med min ångest, tvångstankar och självhat. Men problemet är ju den lilla apparaten som visar läskiga siffror som jag inte vill stå på, och absolut inte se hur siffrorna stiger.

Sen är jag ju jätte rädd för att om, OM jag nu skulle söka vård, att dom skulle neka mig den, för att jag inte väger tillräckligt lite. Att jag är för tjock.

...vad ska jag ta mig till...?

-S

Steg 1. Ärlighet.

Jag har satt upp lite små mål för mig själv att jobba med, bit för bit.

Det första blir ärlighet.

Jag har jätte svårt att vara ärlig. Inte bara med maten eller jobbiga lögner, utan allt!
Jag hatar att vara svag. Att visa det. Frågar någon mig "Behöver du hjälp?" svarar jag direkt "Nej, tack det går bra!" och ler lite grann, men bakom masken håller jag på att knäckas. Eller om någon frågar mig "Mår du bra?" svarar jag av automatik alltid "Allt är bra!" eller "Helt ok, det är lugnt". Och sen det lilla leendet...

Jag måste jobba med det! Ett steg till det tänkte jag kan vara att jag slutar vara rädd för vad folk ska tycka om mig när jag givit mitt svar. Jag tror alltid att alla ska bli arga och tycka att jag är en dålig, egocentrisk människa.

Jag vill finnas för alla!! Jag finns! Jag hjälper dig! Jag kan!

Tills jag går sönder...

Men nu ska jag vara ärlig. Håll i er.

Dom senaste dagarna har jag mått S K I T .
Ångest, kaos, stress, depprision, you name it!
Sånt som att jag kommit hem, trött efter en hel dags jobb, någon har sagt något som jag tagit som "stötande"= Jag rasar ner i min ångest/depp grop och ingenting blir gjort. Ingen mat, inget vatten, ingen kärlek bara rent självhat och destruktivitet.
Och det värsta är att jag inte an ta mig ur gropen! Den är för djup, för hal, för mörk. Och när jag väl får hjälp till det grips jag av nästa steg.
Ångesten.
Den så ljuva, djupa ångesten...

Jag vet inte vad jag sa ta mig till. Jag borde väl söka en ny behandling, men jag klarar inte det.

Handfallen.
Utmattad.
Idiotisk.

-S

Rösten

trött... Fruktansvärt trööött....

Efter stallet, värme, dressyrpass, promenad och annat smått å inte så gott är jag heeelt slut... När jag ringde pappa sa jag "ta med plånboken". Vid affären-> "stopp!!!" ->spring spring->kassa->ut i bilen->kall cola zero...

mmm...

Nu är jag så trött att jag inte orkar resa mig och deffinitivt inte gå å laga mat. Nej fy skäms!
Vi tar om det sista...
Nu är jag så trött att jag ska ta mig i kragen och orka resa på röven och laga lite mat.
Någon måtta får det vara på't!

Men jag har en obehaglig ångest som ligger och skaver. Äckliga, obehagliga...Uäk..
Jag intalar mig själv att jag inte får låta den komma ut och sabba kvällen, att jag inte får ge mig för den.
Men tanken är ändå så lockande.
Bara lägga mig ner som ett barn och slå å sparka å skrika. Slippa allt annat.
Men jag är inget barn.
Jag får inte betee mig så.

Men den gnager, den retar mig, säger "vägra", "skit i allt", "vill du bli äckligare å fetare?!".
ÖRONPROPPAR!
Men dom hjälper inte.
Rösterna är i mitt huvud.Djupt därinne. I sin säkerhet.

Och jag får inte ut dom....




-S

VARNING! Extremt depp-inlägg

Nu har jag varnat, nu är det upp till dig som läsare att avgöra om du läser eller inte.

Yesterday...Fuck. Allts slog runt i en extrem turbulens.
Jag spydde upp allt, både bildligt och bokstavligt.
Allt jag hade inom mig kom i ström, tankar, ord, mat, sanningarna, lögnerna, hatet, rädslan, kärleken, ALLT!

Hela min kropp skriker idag, huvudet slår trumvirvel och tankarna dansar schottis.
Jag vet inte var jag står, jag vet inte var jag har mig själv.

Och trots allt detta upprörda virr-varr, är den enda tanken jag kan fånga...

"...mamma, jag älskar dig..."

-S

Nyare inlägg
RSS 2.0